Kriget i min kropp: Donatorns ord

”Det går till så att Du ligger på mage och man ger lokalbedövning i huden varefter man för in en nål och aspirerar ca 30 ml benmärg från bäckenbenet. I benmärgen finns bindvävsstamcellerna. Vi kommer även att ta blodprover från ditt armveck”

Cirka en månad innan fick jag skriftlig information samt kunde ringa den ansvariga sköterskan Carina, vilket jag gjorde:

”OM något skulle gå fel, vad är det värsta som kan hända? Kan jag få en infektion i benet och behöva amputera det? Alltså, i värsta fall menar jag. Eller kan man säga att riskerna med det här ingreppet är liknande som när man ger blod? För det gör jag utan att blinka, så i sådant fall är det lugnt.”

När Carina äntligen fick en syl i vädret fick jag bekräftat att vid det här ingreppet är de mer noggranna med sterilitet än vid blodgivning och att risken att bakterier skulle komma in i benet och leda till att jag skulle behöva amputera bort det var näst intill obefintlig.

Man ska inte ropa hej…

”Ät frukost innan, det är viktigt.”

”Inga problem, jag äter alltid frukost.”

”Vi har en tid bokad för dig 10 mars klockan 7:30”

”Det var…tidigt.”

Dagen för skörden

När det var dags möttes jag upp av Carina på Karolinska sjukhuset. Jag fick fylla i en hälsodeklaration, skriva under godkännande att delta i den här forskningsstudien (går att ångra sig precis innan ingreppet), och Carina repeterade hur ingreppet skulle gå till. Hon tog blodprover för att säkerställa att jag inte överför någon sjukdom samt prover till forskningsstudien. Jag fick ha kvar grejen i armen (vad heter den, Hanna?) som en säkerhetsåtgärd ifall jag skulle behöva få medicin eller så, men det behövdes aldrig. Därefter fick jag ta två paracetamol-tabletter.

Läkaren och sköterskan som skulle utföra ingreppet kom och hälsade. Jag sa att jag inte vill se någon nål eller så, men få berättat under processen vad som händer. När det var dags följde Carina med mig in i rummet där läkaren och sköterskan bytte om till operationskläder (för att hålla allt så sterilt som möjligt).

Jag bad om att få ha musik på vilket jag fick. Musiken gjorde att jag hade något annat att fokusera på och gav en trevligare stämning eftersom vi kunde småprata om låtarna. Carina fanns med hela tiden för att hålla koll på hur jag mådde. Hon upprepade det jag sa för att läkaren skulle höra allt och hon tog mitt blodtryck ett par gånger.

Jag fick ligga på mage och sköterskan gränsade av en del av min svank med skyddspapper runtomkring och steriliserade sedan den nakna ytan. Jag fick lokalbedövning som gjorde lite ont när den sprutades in (ungefär som när man får tandläkarbedövning). När området var bedövat borrade läkaren in i benet. Jag misstänker att det gjorde ont, men det gick snabbt och jag minns inte riktigt. Väl inne i benet skulle benmärgen sugas ut.

Ni vet hur en sån där vattenmaskin ser ut? En uppochned-vänd plastdunk som man kan ta vatten ur och som det sedan bubblar upp luft inuti när man har fyllt sin mugg.

Så kändes det inne i benet ibland. Det bubblade till. Utan att de gjorde något. När de skulle suga ut benmärgen sa läkaren ”ett djupt andetag”. Jag andades in och han sög med sprutan. Det gjorde ont. I typ en sekund. ”aj,aj,aj” Klart. 10-15 gånger. Vissa gånger kändes det som att det gjorde ont precis där han sög. Andra gånger strålade det ned i benet till knät, ungefär som ett sendrag. Ibland kändes det faktiskt knappt någonting.

Carina strök mig över ryggen och axlarna för att få mig att slappna av så mycket som möjligt. Ibland innan suget flyttades nålen inne i benet för att komma åt ett nytt läge med benmärg. Då kändes det ungefär som att läkaren skrapade inne i benet med en sked. Lite obehagligt. Det som gjorde ondast var när läkaren råkade komma utanför det bedövade området.

Efter 10-15 sugningar var det klart. Jag fick en kompress med ett stort genomskinligt plåster över. Sköterskan informerade mig om att jag skulle ha det på, och inte duscha, under närmsta dygnet.

När sköterskan ryckte av det fasttejpade skyddspappret sa Carina med glimten i ögat att män med hårig rygg bjuds på gratis vaxning. På väl valda delar bara, muttrade jag och fnissade när jag tänkte på den vaxade rektangeln de måste få.

Efter en stund fick jag prova att resa mig. Det gick bra och jag gick tillbaka till där jag legat från början. Fick fika och vila lite. Känna efter om det kändes konstigt i kroppen. Bara lite domningar ner i benet, vilket var vanligt och gick över.

Det var skönt att ha med Carina genom hela processen. Hon var en varm, trygg, lugn och trevlig person som var mycket professionell men även personlig. Jag hade även turen att ha med min mamma som stöd före och efter ingreppet. Det var skönt att inte behöva vara själv när jag låg på observation innan jag fick åka hem, och att få skjuts dit och hem. Jag vilade hela eftermiddagen och det var bra. Var trött och lite öm. Blev ofta törstig och hungrig så jag drack mycket vatten och åt mycket den dagen.

Dagen efter gick jag till jobbet, inga problem.

Nu, snart en vecka senare är jag fortfarande öm där nålen gick in. Det känns dock bara om jag kommer åt, till exempel när jag lutar mig mot ett ryggstöd. Carina sa att jag skulle förvänta mig ett ordentligt blåmärke, men det slapp jag.

Fysiskt var den här upplevelsen inte så jobbig. Det gjorde ont i korta, korta stunder, men eftersom det gick över så snabbt var det hanterbart. I övrigt var det ömheten efteråt som påverkade, men förhoppningsvis gav det mig en bättre hållning den här veckan eftersom jag inte har lutat mig mot saker!

Psykiskt var det jobbigt eftersom det var något okänt som jag inte varit med om tidigare. Skulle jag göra det igen, skulle jag inte vara lika orolig. Det påverkade mig även mycket eftersom jag vet att det är så viktigt för Hanna att det här fungerar. Jag känner inget ansvar för att just mina stamceller ska fungera, men det är jobbigt för att jag inte vet hur Hannas kropp kommer att reagera och jag vet hur mycket hon kämpar. Varje gång jag har tänkt på ingreppet eller berättat för någon har mina tankar gått till Hanna också och det har varit en utmaning att inte oroa mig för henne eftersom jag inte kan styra över hur det går. Nu håller jag tummarna för dig Hanna.