Resumé: Lördag 5/4. Ska det verkligen sluta så här? Efter allt jag gått genom?

Ärligt talat så minns jag inte riktigt natten mellan fredag och lördag. Antar att när jag väl somnade så var det väldigt tungt. Det jag kommer ihåg är att en undersköterska kom in tidigt på morgonen, vid 06:00-07:00 någon gång, för att ta standardkontroller. Hon reagerade på att jag hade väldigt låg puls, saturation (syresättning) och blodtryck. Hon tog försvann iväg en stund och inte långt senare kom några andra sköterskor tillbaka. Det senaste blodproverna visade på kraftiga svängningar under natten. CRP (sänkan) som på fredagen visat på 3 låg nu på höga oroväckande 60. Normalt värde är <3. Levervärdena var ännu högre än sist. Hela mitt immunförsvar, min armé av vita blodkroppar, hade sjunkit i antal. Likaså mina Trombocyter (från 148 till 116) och mina röda blodkroppar (från 111 till 101).

Man tog nya kontroller. Exakt vad som hände sedan eller i vilken korrekt ordning vet jag inte riktigt. Tumult är väl det enda rätta ordet. Panik utbröt men på det lugna vis som man bara ser hos professionella sköterskor och läkare. Huvudgaveln på min säng sänktes plötsligt och fotändan hissades upp. Det sattes en mätare på mitt finger som hela tiden visade saturation och man tog regelbundna blodtryck. Tydligen så sjönk den hastigt men jag förstod inte allvaret. En undersköterska kom in med min frukost och ställde ner bredvid mig. Jag frågade läkaren som satt vid min sida om jag kunde få lyfta på huvudet och dricka lite vatten samt kanske ta en tugga av det kokta ägget, jag var ju så hungrig! Hon sa bestämt men vänligt nej. "Om du ens försöker lyfta på huvudet nu så kommer du att tuppa av. Ligg bara still och fokusera på att andas. Din syresättning är nere på 70% (vid normal andning har man 99-100%) och ditt blodtryck är på 65/40..." Det sista reagerade jag dock på. Min normala puls är 100/60. Inte märkligt att jag kände mig groggy... Så jag låg där medan sköterskorna rörde sig i töcknet runt min säng. Jag överhörde läkaren bredvid mig som pratade i telefon med en kollega "nej jag kan inte gå härifrån nu, jag sitter med en patient med trolig akut sepsis".

Här vill jag varna för både obehaglig information och obehagliga bilder för de som är känsliga

Sepsis.
Det vet jag allt vad det är. Just sepsis beskriver Wikipedia som "en akut blodförgiftning med potentiell dödlig utgång." På Vårdguiden - 1177 kan man läsa att "blodförgiftning kommer ofta mycket snabbt, ibland på några timmar, och kan vara livshotande." Som jag hela tiden misstänkt med andra ord.

07:58 Med syregrimma
Jag avbröts i mina tankar av en sköterska som sa "nu sjunker hon ytterligare". Jag fick en grimma intryckt i näsan som skulle hjälpa mig andas men när sköterskorna och läkaren efter en stund konstaterat att det inte gav mycket till resultat så fick jag en syrgasmask istället. 
08:10 I syrgasmask
När inte heller det hjälpte så ringde man till IVA - IntensivVårdAvdelningen och såg till att jag kördes i ilfart ner dit. Läkaren följde med hela vägen och förklarade i lugn ton för mig att läget är mycket allvarligt och att jag behöver komma till IVA för att läggas i respirator, få blodtryckshöjande medicin samt läggas under konstant bevakning. När hon överlämnade mig till sköterskorna på Intensiven så använde hon inte ordet "trolig" längre när hon beskrev mitt tillstånd. 

Tusen tankar hann fara genom mitt huvud. 
Jag har haft akut blodförgiftning två gånger under 2013 men aldrig varit så här dålig...
Malin, min fantastiska vän, for in akut med blodförgiftning i december och fick aldrig komma hem igen...
Allteftersom jag kände hur trycket över bröstet ökade och jag gled in mot medvetslöshet så hann jag tänka är det dags nu? Är det så här det ska sluta för mig efter allt kämpande? Hann jag säga till min familj hur mycket jag älskar dom? Vet dom var alla mina lösenord finns så att dom kan avsluta mina konton? Kommer någon ta över mina älskade tokiga fiskar eller blir dom nerspolade nu?....
"Hanna, du kommer att få en annan mask, en som pressar in luft i lungorna. Den kan orsaka panikkänsla men försök håll dig lugn så kommer den att anpassa sig."
Jag var halvt in i dimman när jag fick något stort mot mitt ansikte med ett hårt tryck. Det kändes som att lungorna skulle explodera! Jag stretade matt emot men helt lönlöst. Någon stod och tryckte den avskyvärda saken mot mitt ansikte. Jag såg vita blixtar och hann tänka nu kvävs jag.

Jag vågar inte ens gissa hur lång tid det tog för den där satans respiratorn att börja anpassa sig efter mina andetag och sluta tvångsandas mig, men hade någon frågat där och då så hade jag svarat minst en evighet...

Teckning över dubellumen införd i ett blodkärl.
Efter det här traumat trodde jag naivt att jag skulle få vara i fred en stund. Men mitt i min dimma kände jag smärta i båda armarna. Ytterligare två kanyler fördes in, den ena i en ven i vänster arm och den andra i en artär i höger arm. När detta var gjort böjde sig någon över mig och sa "nu ska du få lugnande och sen ska vi sätta in en dubellumen i halsen på dig". Även det här är jag alltför väl bekant med. (Även ni som läst min blogg sen start är välinformerade om hur dessa fungerar. Annars har jag några länkar i länklistan till vänster på bloggen.)
Jag försökte motsätta mig men fick knappt fram några ord från den stora masken. Tårarna började rinna hysteriskt. Jag fick lugnande medel och orden "jag är ledsen, men vi har inget alternativ här Hanna, du är väldigt illa däran". Kort därefter fick jag ett blått plastskynke över ansiktet som jag fick vinkla till vänster, en varm sköterskehand som kramade om min och sedan några stick i halsen som skulle bedöva. Det sista hade jag dock kunnat klara mig utanför när kniven väl öppnade mig så kändes varenda millimeter. Men ärligt talat, vid det här laget så var jag så färdig med allt att dom hade kunnat göra precis vad som helst. Jag lät det hända utan motstånd. Vid ett tillfälle hörde jag kirurgen ropa "OJ! Vad mycket blod det kom nu, någon måste snabbt komma och trycka en handduk mot hennes  hals!". Jag var säker på att min halspulsåder var av. Återigen ställde jag mig in på och välkomnade döden. Jag blev alldeles varm om halsen och kände att någon hängde med sin kroppstyngd mot den. Handen i min kramade allt hårdare men jag bara blundade och tänkte att det får gå som det går. Efter en stund lugnade flödet sig men det visade sig att även kirurgen för en stund oroat sig för att ha kommit åt fel för en kraftig blodstråle hade stänkte ner golvet. Falskt alarm och på något vis lyckades man peta slangen på plats och sy ihop mig under mina halvkvävda små skrik.
11:00 Nyopererad och kopplad till både dator som mäter
olika värden, EKG och respirator.

Jag önskade innerligt att det skulle vara slut här, men icke... Det kom ner två sköterskor från Röntgenavdelning. Eftersom jag inte kunde röra mig en millimeter så lyckades dom på något vis ta röntgenbilder på mina lungor medan jag fortfarande låg kvar i sängen. Jag var dessvärre för yr och borta för att kunna minnas något av det. Jag vill tro att det gick ganska fort. Sedan följde ytterligare obehagligheter. Det sattes upp stora väggar runt mig och två sköterskor kämpade en ganska lång stund med att föra in en kateter. De som har varit med om detta en gång förtränger det nog gärna för det är både genant, kränkande och smärtsamt. Men inte heller detta gick att diskutera. 

Äntligen fick jag en liten paus. Min vän Robin, min systers fästman Alex och min mors sambo Rickard kom in och höll mig sällskap en stund. Jag minns inte mycket av det, bara att jag var förtvivlad och antagligen grät över min situation men också glädjen över att se dom. Kort därefter såg jag min mor och syster stå vid min sida. Då brast det totalt - för oss alla tre. Det var fruktansvärt för mig att se dom så rädda och samtidigt behöva ta farväl eftersom dom var på väg till Arlanda. Samtidigt kan jag förstå deras totala sorg över att behöva se mig så illa däran och veta att dom inte kunde ställa in eller boka om resan. Deras tröst var nog att deras pojkvänner fanns vid min sida. Men förtvivlan var total när vi sa hej då. Jag gladdes ändå åt att kunna säga att jag älskar dom, utifall att det skulle gå åt helvete härifrån.

Eftermiddagen bara flöt på. Timme för timme. Jag kippade efter andan. Blev kontrollerad regelbundet. Fick mediciner intravenöst.

När de första röntgensvaren kom så hade man funnit vatten i lungorna och min diagnos ändrades nu till "svår lunginflammation med akut blodförgiftning som följd."

Någon gång på eftermiddagen vet jag att jag bad om mat, då hade jag inte ätit någonting på ca 19 timmar och jag var riktigt hungrig, men framförallt törstig. Men svaret blev bestämt nej. Utifall jag hamnade i akut tillstånd igen så skulle man vara tvungen att söva mig och föra ner ett rör i lungorna och då måste jag vara fastande. Jag trugade länge och bad om att få dricka lite grann åtminstone? Bara liten vatten? Suga på en isbit? Det blev avslag på allt. Dom tyckte det räckte med näringsdroppet och vätskan genom rören. Det tyckte inte min mun och mage. Sedan vände sig läkaren till en sköterska och sa "nu går jag och äter lunch". Ganska ofint när hon visste hur hungrig jag var. Alex reagerade också med ett höjt ögonbryn och kallade det senare för min "dask i ansiktet". Man blir SÅ mycket hungrigare och törstigare när man vet att man inte får. Lördagen blev en lång pina som jag mest försökte sova bort. Däremellan tänkte jag mörka och hemska tankar om hur orättvist livet är och hur förbannat jävla trött jag var på det där och då.