När jag fick mitt canceråterfalls- besked den 7 mars 2013 och några dagar senare åkte in till jobbet för att hämta mina saker och säga hej då till mina arbetskollegor så visste jag inte om jag någonsin skulle komma tillbaka igen. Det låter fruktansvärt, men det är sant. Jag sa förvisso "vi ses", men det var halvhjärtat eftersom jag innerst inne var inställd på att jag kanske inte ens skulle överleva våren...
I går kring lunchtid klev jag in igen för att jobba första dagen efter ett helvetiskt år med cellgifter, strålning och transplantation, samt alla efterföljande bieffekter. Det var med skräckblandad förtjusning - minst sagt! Jag tror att jag upplevde alla känslor på en och samma gång; glädje, skräck, nyfikenhet, nervositet, spänning, sorg, tacksamhet, oro... Ja, allt. Jag trodde jag skulle svimma flera gånger.
Precis som vid de två korta besök jag gjort tidigare så blev jag varmt och hjärtligt välkomnad och det gjorde det hela mycket enklare! Chefen och två kollegor mötte mig till och med nere i entrén när jag kom. Det kändes så underbart! Men med alla nya intryck, många människor, ny fokus och ovana så var jag helt slut på energi efter mina 3 arbetstimmar.
Varenda vattenpöl skulle det sparkas sparkcykel i...
Det gick vingligt men framåt!
Det krävdes en hel del motivation för att ta sig till Spånga direkt efteråt och hämta Alrik, 4 år, på dagis och sedan umgås med honom till hans föräldrar kom hem. Tur att han är ett sådant energiknippe! Efter att ha lekt med honom i vårsolen och fått se honom sparka sparkcykel samt stolt få visa att han kan cykla på en tvåhjuling så blev jag genast piggare. Man blir så glad av barn och jag påminns om varför jag mår så bra av att umgås med dom. Dom är så oskuldsfulla, nyfikna och kloka.
Igår fick jag frågan "tycker du om brännässlor?". "Va?! Nej, dom bränns ju" svarade jag. "Ja men precis, det var ju därför jag frågade" svarade Alrik. Ibland undrar jag var han får allt ifrån.
Vi har pratat lite smått om min cancer också och det är väldigt intressant att höra både Alriks och hans 8- åriga storasyster Sonjas syn på det hela. Att man kan vara så sjuk under en så lång tid har dom svårt att förstå.
Jag hade tänkt att blogga om min första arbetsdag på kvällen, men jag måste genant erkänna att det enda jag orkade göra när jag kom hem var att äta middag. Sen kände jag hur mycket energi som jag hade dränerats på under dagen och somnade när klockan var så ung att det inte riktigt är allmänt vedertaget för en vuxen att gå och lägga sig.
Idag har jag jobbat i ytterligare 3 timmar. Det mina första två dagar har gått åt till är att prata med alla kära kollegor som omtänksamt vill veta hur det är och intresserat ställer frågor om det jag gått genom. Jag pratar så gärna om det och känner inte att det är några frågor som är för nyfikna eller påträngande. Tvärtom är jag glad om jag kan upplysa om hur det är att gå genom en cancerbehandling.
Sedan har det tagit lite tid att skaffa accesser till olika program igen, öppna upp mina inlogg och rensa bland det jag lämnade vind för våg. Det var med ångest som jag öppnade mailboxen, bara för att mötas av 150 påminnelser. "Overdue 54 weeks". Det kändes så märkligt att läsa vad jag hade planerat att göra nästa dag, bara för att inte komma tillbaka igen. Den kvinnan som skrev det där hade ingen aning om vad som väntade henne och efter allt jag upplevt så är det inte samma kvinna som kommer tillbaka igen heller. Jag fick en klump i magen och klickade snabbt på "delete all". Mailen har jag trevat mig lite genom men det är en hel del och kommer ta tid att rensa upp i. Dock är det inget som har någon tidspress så jag tar det lite allt eftersom. Några skapar ångest och några är bara roliga och intressanta att läsa. Vad mycket som hinner hända på ett år! Jag blir verkligen varse om att tiden inte stått stilla.
Hur som haver, jag är oändligt trött idag också. Både i kropp och själ. Musklerna är tunga efter det oändligt långa löppasset i söndags och hjärnan är full med bomull efter två arbetsdagar på kontor och barnpassning. Som sagt, en hel hög med nya intryck och en enorm ovana att träffa så många människor på en och samma gång. Men det är med en stor tacksamhet som jag tänker gå och lägga mig pinsamt tidigt ikväll igen för jag har återigen passerat en milstolpe på min resa tillbaka till vardagen. Jag är nöjd, lycklig och tillfredsställd. Det gör det värt att vara utmattad!
.jpg)
.jpg)
.jpg)