Spirometri - en mycket märklig undersökning

Idag var det dags för den sista punkten på checklistan "3-månaders kontroll", nämligen spirometri. Önskar att någon hade följt med och fotat för det måste ha sett väldigt komiskt ut. Jag placerades på en snurrstol i en glasbur, ca 1 kvm stor och med 2 meter i takhöjd. Därefter fick jag en stor klämma på näsan och fick bita fast i något som liknade ett snorkel- munstycke. Just i det ögonblicket kände jag mig inte så kaxig.

Så här såg glasburen ut
Hela mätningen genomfördes på direktion av dr. Martin Larsson. Han var mycket noggrann med att förklara varenda detalj över hur det skulle gå till, flera gånger om. Det är möjligt att det ofta blir fel på sådana här kontroller som drar ut på tiden. Dessutom var det viktigt att jag andades i rätt takt så han ville verkligen försäkra sig om att jag inte var nervös eller orolig. Glasburen hade kunnat bli ett problem då jag har en släng av klaustrofobi, men han höll för det mesta dörren öppen och han upprepade om och om igen att jag när som helst fick avbryta.

Sedan instruerade han mig i olika etapper om hur jag skulle andas. Till exempel kunde ett set bestå av några sekunders normal lugn andning, en lååååång utandning till det sved i lungorna, dra in så mycket luft jag kunde genom en lite snabbare inandning och sedan hålla andan i 8 sekunder. Ett annat set bestod av snabba flämtningar och mitt under dessa slogs ett lock för munstycket så att det kändes som att flämta mot en vägg. Just den proceduren mätte tydligen lufttrycket i andningen. Allt som allt tog det ungefär 50 minuter och jag hade lite lätt huvudvärk efteråt, antagligen av lättare syrebrist efter flämtningarna, men annars mådde jag fint. Dr Larssons direkta utlåtande var att mina lungor verkade fina och starka, inga direkt tecken på skador. Han skulle skicka resultaten till mina läkare för att dom ska kunna göra sina bedömningar och förhoppningsvis får jag ett klart svar på tisdag under nästa läkarbesök.

Jag är inte särskilt orolig eftersom jag inte har några andningsbesvär och jag misstänker att jag inte skulle kunna jogga så bra som jag gör om jag hade skadade lungor. Sen vet jag ju förstås inte om det kan bli effekter i framtiden av strålningen, det är något som jag måste ta upp med läkarna.

Efter den ovana undersökningen så besökte jag en kär vän som är inlagd på infektionsavdelningen. Hon har råkat ut för en ganska kraftig GVH i tarmarna och har legat inne under ett antal dagar med hemska magbesvär. GVHd står ju för Graft Versus Host desease och innebär att donatorcellerna angriper värdens vävnader. Det kan bli både lindrigt och väldigt allvarligt beroende på var den sätter sig och hur hårt. Jag trodde att den värsta faran var över för min del eftersom jag tog den sista immunhämmande för ca 1,5 vecka sedan och det är då som donatorcellerna släpps på för fullt. Men min vän är 30 dagar före mig i transplantationstid så det innebär ju att risken för mig fortfarande finns kvar. Jag gick dessutom hem och googlade lite eftersom jag blev aningen nervös och kunskap brukar lugna mig. Jag hittade information om att GVH på lungorna och liknande kan dyka upp efter flera månader. Hittade bl.a. en blogg om en tjej i min ålder, med samma diagnos och som fått nästan exakt samma behandling, vars lungor angreps 2 år efter strålningen. Det blev så illa att hon fick en lungtransplantation. Jag vet att alla människor är unika och förutsättningarna ser helt olika ut, just därför ska man inte ta alltför allvarligt på det man läser om på nätet, men det kan ju vara bra att veta om riskerna förstås.
Tack och lov är mina förutsättningar för att slippa GVH de bästa, med en donator som är ett helsyskon och som har samma blodgrupp är risken för de allvarliga GVH:erna minimala. Men det skadar inte att vara vaksam på eventuella signaler.